arrietitet

� Studio Ghibli

Presentation
"Karigurashi no Arrietty", i Italien "Arrietty - den hemliga världen under golvet", är den senaste animerade långfilmen född från den skickliga grafiska konsten i Studio Ghibli inspirerad av barnromanen av Mary Norton, regisserad av en trettiosex årig nykomling , Hiromasa Yonebayashi och den helgade skickligheten hos Hayao Miyazaki manusförfattare av andra framgångsrika filmer som Enchanted City eller Howl's Moving Castle.
Boken "The Borrowers" (1973), som anses vara en av de vackraste barnromanerna de senaste decennierna och som berättelsen bygger på, har redan inspirerat två andra filmer: av Walt Disney (Brass Knobs and Broomsticks) och 1997 Peter Hewitt's The Rubacchiotti.

När det gäller Arrietty flyttar platsen från London till Tokyo och inte på 50-talet, som i boken, utan med en historia som spelas i dag. Trots detta förblir dock aktualiteten hos de teman som regissören lyfter fram flera gånger oförändrad, liksom hans uppmärksamhet på ekologi och miljö.

Filmen slår betraktaren, från de allra första sekvenserna, för balansen mellan teckningarna, perfektion av animationen och landskapen kombinerat med behärskning till sångaren Cecile Corbels musik och röst som lyckas upphetsa publiken, särskilt i de grundläggande ögonblicken i historia.

Arrietty har dessutom redan vunnit priset för bästa animerade film vid den 34: e upplagan av Japans akademipriser.

Italienska biografer förbereder sig för att välkomna den här filmen, som redan är en kassarekord i Japan och premiär med undertexter på filmfestivalen i Rom 2010. Lucky Red distribuerar tecknade filmer den 14 oktober.

Förutom den magnifika grafiken, det särskilt raffinerade soundtracket och plotens sötma, med lite mer uppmärksamhet inser du hur tecknade kan förmedla värden och fokusera på de viktigaste teman under denna period. Faktum är att vikten av vänskap framträder, men också djupa sociala frågor som en tydlig hänvisning till konsumentism, som lyfter fram behovet av att låna och återanvända det som andra inte behöver, utan att nödvändigtvis behöva tillgripa pengar till köpa det överflödiga, eller vikten av huset, liksom rädslan för de olika som måste övervinnas med dialog och kommunikation.

� Studio Ghibli

Historia:
I Koganei, en stad inte långt från Tokyo, bor Arrietty, en 14-årig flicka, tillsammans med sin familj. Det kan vara en normal berättelse om det inte var för att det inte är män, utan varelser som är drygt tio centimeter långa som bor gömda i mäns hus, under golven, äter sina rester och stjäl, verkligen lånar. , objekt som lämnas obevakade för att överleva. Arrietty är därför en ”rubacchiotta”. Men i själva verket stjäl dessa nyfikna karaktärer inte, de använder snarare föremål som annars skulle vara oanvända. De har ett hus inrett med allt du behöver, naglarna är deras trappor, en sockerbit kan hålla i flera månader och hyresvärdarna märker inte deras närvaro, de är så diskreta och tysta.
Ett liv gjort av ansträngning och arbete, det från rubacchiotti, alltid med risken att förlora allt de knappast har erövrat, sitt hem, hemmet. En metafor för det mänskliga tillståndet, dessutom.
Arrietty, huvudpersonen, är en ensam tjej som spenderar sin tid bland löv, blommor och daggdroppar och hennes liv flyter tyst tills en plötslig händelse förändrar allt och hon upptäcker det sanna värdet och innebörden av vänskap. .
Sho, är en pojke nästan i samma ålder som Arrietty, med hjärtsjukdom, som på grund av sin dåliga hälsa tvingas flytta från det kaotiska och bullriga Tokyo till det tystare herrgården hos sin äldre moster, där rubacchiotti bor.

� Studio Ghibli

Arrietty har ett färgglatt rum fullt av hittade saker, men hon känner sig värdelös och otillräcklig för att hon äntligen vill hjälpa sin pappa, Pod, att "rycka" (dvs. leta efter) föremål och mat som lämnas kvar av människor.
Således, av en slump, mötet mellan de två äger rum. På grund av bristande erfarenhet äventyrar flickan hennes och hennes familjes säkerhet genom att låta Sho upptäcka "monsteret", som ser henne precis som hon tänker låna en av hennes näsdukar placerade på nattduksbordet.
Ändå är Sho inte rädd, mångfalden av Arrietty oroar honom inte alls, tvärtom. Och även flickan efter ett första ögonblick av förvirring, också på grund av allt som hennes föräldrar hade berättat för henne om människor, förstår att Sho inte kan och inte vill skada henne.
Detta plötsliga möte frigör emellertid skräck hos flickans föräldrar, och särskilt hos hennes mor, Homily (Casilia), en rädd kvinna, alltid upprörd men en hemmafru och en oåterkallelig fru.

� Studio Ghibli

Arrietty inser genast att han kan lita på Sho och en intensiv och öm vänskap börjar mellan de två. De har faktiskt två tecken som är lika olika i storlek som de har samma karaktär. Sho är ensam och utan vänner, precis som Arrietty, tvingad att leva, mitt i tusen faror, ensam med sina föräldrar och möter aldrig kollegor att leka eller prata med. Rädslan för de olika försvinner som av magi och de två lär sig att kommunicera, berätta för varandra sin rädsla och sina förhoppningar, nästan som om skillnaden i storlek och det absoluta förbudet att se människor inte fanns.
Vänskap och ömsesidig förståelse kommer att lära dem båda att inte vara rädda, både för den allvarliga operation som Sho snart kommer att genomgå och för den hotande världen som hänger över Arrietty.
Regissören kunde också visa, med stor uttrycks- och animationskapacitet, hur Arrietty ser världen omkring sig. Ett helt annat sätt än hur vi är vana att se det. Här får daggdroppen, ett löv, en blomma en annan betydelse och värde när de ses från en höjd av 10 cm, en katt eller en fågel kan vara fruktansvärda fiender. Således utvecklas berättelsen i en och en halv timme mellan komiska situationer och ömma och rörande händelser, understrukna av musiken från Cecile Corbel, utan att dock någonsin bli tråkiga. Tills vi inte kommer till finalen på något sätt uppenbart, vilket vi uppenbarligen inte kommer att avslöja för att inte förstöra överraskningen.

Yonebayashi lyckas utan tvekan sin avsikt: att slå med animationens perfektion, att röra sig med historiens nåd och sötma och framför allt att få betraktaren att reflektera över de viktigaste värdena som överförs av denna film.

� Studio Ghibli

Nyfikenhet:
Ljudspåret redigerades av den franska sångerskan Cecile Corbel som verkar uttryckligen ha begärt att bli vald för denna produktion. I ett brev till Ghibli Studios förklarade Corbel faktiskt hur deras verk alltid hade inspirerat hennes låtar genom att bifoga en test-CD. Efter en serie kontakter och nio testversioner av ”Arrietty's Song” gynnades den tionde definitivt av producenten Toshio Suzuki, som valde Corbel som författare och officiell tolk för filmens musik. Dess ljud är Celtic-inspirerade och passar perfekt till tecknadens saga och drömmande värld. CD-skivan släpptes i Japan i juli 2010 och innehåller 22 spår som understryker filmens framträdande passager. På iTunes var det en omedelbar hit. Bland låtarna kommer vi ihåg Arrietty's Song (även i instrumental version); Sho's Song (instrumental version); Den försummade trädgården, jag kommer aldrig att glömma dig, vårt hus nedan (även instrumental version), Tears in my Eyes eller Goodbye My Friend (instrumental version).

Mary Nortons fantasi skapade dessa konstiga varelser, huvudpersoner i fem berättelser, på 50-talet. Hans karaktärer är identiska med människor i utseende, känslor och språk. Ändå är de små, nästan osynliga och tvingas leva under människor, i sina våningar, äta och leva med det de glömmer för att de inte längre behöver det. De kan inte ha kontakt med dem, annars skulle de tvingas lämna huset och flytta in i skogen utomhus och i kyla. Den tid då dessa böcker publicerades kännetecknades av ekonomiska svårigheter för många familjer, som berättelsen tycks hänvisa till i mer än ett avsnitt. Ändå verkar ingenting efter 60 år ha förändrats ... historien är aktuell, liksom problemen med överlevnad, behovet av att ge upp det överflödiga eller skönheten i att kunna dela med andra vad som behövs. Vi bör reflektera….
I Italien publicerades böckerna "Sgraffignoli saga" av Salani-upplagorna.

Det verkar som om Hayao Miyazaki hade drömt om att producera en animerad film med berättelsen om Sgraffignoli sedan han var 20, efter att ha läst den japanska översättningen av Nortons böcker. Efter 40 år presenterade han äntligen sitt projekt och överförde det till Japan idag. En dröm som han lyckades förverkliga efter att ha skördat kontinuerliga framgångar med sina tidigare filmer som har tjänat miljontals yen. På webben blev framgången omedelbar när webbplatser och bloggar som talar om filmen ökade. Allt som återstår är att vänta på resultatet på den italienska allmänheten, även om många fans av genren väntar ivrigt på detta evenemang.
För alla som, trots att de inte är experter på denna filmgenre, är intresserade av att läsa denna recension, är det nödvändigt att skriva några rader också på Studio Ghibli.
Det är en japansk filmproduktionsstudio specialiserad på animering och grundades av Hayao Miyazaki själv 1985. Det har skett många skapelser genom åren, varav de flesta är okända för allmänheten. Men filmer som "Tales of Terramare", "Howl's Moving Castle" eller "The Enchanted City" har anlänt till italienska biografer, som verkligen har fått allmänhetens fördel och inte bara mangaälskare.

Källa: www.cartonionline.com

DVD Arrietty

Arriettys bilder

<

Alla namn, bilder och registrerade varumärken är upphovsrättsskydda Studio Ghibli / Lucky Red och av rättighetshavarna och används här uteslutande för informativa och informativa ändamål.