Jane och Micci – Animeserien från 1971
Det är märkligt hur vissa titlar, uppenbarligen mindre i japansk animations historia, lyckas erövra en liten kult av fans: "Jane and Micci" är ett av dessa fall. Medan den å ena sidan inte njöt av den enorma mediahypen från andra samtida serier, lyckades den å andra sidan skapa sig en viss identitet och på något sätt förbli inpräntad i minnet av dem som följde den. Det är inte en titel du kommer att hitta nämnt för ofta, men i nostalgiska forum eller bland fans av "dolda skatter" av animation, då och då dyker den upp som ett gammalt fotografi, lite slitet men ändå fullt av charm. I Italien sändes anime-serien i 1983 på olika lokala tv-stationer.
Ur en narrativ synvinkel finns de klassiska ingredienserna i japanska produktioner från sjuttio- och åttiotalet: äventyr, vänskap, ögonblick av litet vardagsliv som blandas med extraordinära händelser, i en ofta prekär balans mellan ironi och sentiment. "Jane och Micci" – redan från titeln – antyder ett starkt band mellan de två huvudpersonerna, och i själva verket utvecklas serien kring deras personliga tillväxt, med den vanliga underliggande moraliska lärdomen som var typisk för den perioden. Men vi tror inte att det moraliska "gör det rätta" är tillräckligt för att göra en tecknad serie minnesvärd: det är här stilen som konflikter, gags, triumfer och nederlag presenteras med kommer in i bilden.
På den visuella sidan är det produkten av den fas där traditionell animation, fortfarande gjord med celluloid och färger, pressade på för att göra actionscener mer flytande och berika paletten. Vi är fortfarande långt ifrån dagens digitala precision eller glansiga filter, ändå finns det en taktil värme i de lite ofullkomliga konturerna, i färgöverlappningarna, ett "mänskligt" utseende som många fans saknar. Studior som Toei Animation experimenterade redan med nya tillvägagångssätt, och i kölvattnet av stora mästare (från Hayao Miyazaki till Leiji Matsumoto) letade även "mindre" serier efter en personlig touch: "Jane och Micci" är inget undantag, och integrerar här och där ovanliga färgval eller bakgrunder med nästan sagoliknande toner. Det kanske inte är en allsidig konstnärlig triumf, men den har en estetik som gör att den känns igen för det tränade ögat.
Ur kulturell synvinkel rör vi oss i ett sammanhang där anime började spridas på internationell nivå. Och ”Jane and Micci” är ett exempel på hur produktioner som ursprungligen var avsedda för den japanska marknaden sedan distribuerades i Europa, med ibland oförutsägbar dubbning och anpassningar som förde med sig nedskärningar eller förändringar. Än idag orsakar vissa skillnader mellan originalversionen och den som sänds i andra länder diskussioner bland fans på dedikerade forum: censur av scener som anses för starka, namnbyten, musik omdesignad för västerländsk smak. Rätt eller fel? Det är svårt att ge ett tydligt svar, eftersom anpassning alltid är en balansgång mellan trohet och användbarhet.
I slutändan förblir "Jane och Micci" ett unikt stycke i historien om japansk animation importerad till Europa. Han gjorde aldrig anspråk på att revolutionera mediet, men han kunde existera i en period av stor kreativitet och förde med sig den lättsinnighet och sentimentala nyans som kännetecknade många av den tidens verk. Vad är hans sanna arv? Kanske är det helt enkelt förmågan att framkalla ett nostalgiskt leende hos dem som har sett det, och att fängsla nya tittare på jakt efter lite bortglömda pärlor. Och i ett hav av remakes, reboots och oändliga sagor finns det något poetiskt i att påminna oss om en sådan här serie, nästan som om det vore en hemlighet som viskades av gamla fans som letar efter små pärlor att återupptäcka. Vem vet, kanske kommer vi en dag att prata om "Jane och Micci" igen med den stora seriens entusiasm: och om det aldrig händer är det skönt att den förblir intakt i den där nischen av små kulter med vintagesmak.
Jane och Miccis produktion
Ibland glömmer vi hur mycket skapandet av en anime kan vara en körresa, där varje element – från originalberättelsen till den sista dubbningen – bidrar till att skapa den unika atmosfären i en serie. "Jane och Micci", även känd som "Sasurai" eller "Vilken hemlighet!" i vissa upplagor representerar den ett märkligt exempel på denna produktiva komplexitet. Innan berättelsen blev en anime kom den till liv på sidorna i "Shōjo Comic" tack vare Keisuke Fujikawa (texter) och Mayumi Suzuki (teckningar), publicerade av Shogakukan mellan augusti 1970 och augusti av 1971. Vi pratar om en shōjo-manga i fyra volymer, som blandade dramatiska toner och musikaliska idéer: två ingredienser kanske lite atypiska för tiden, men kapabla att locka läsare (både manliga och kvinnliga) på jakt efter starka känslor och den där nypa melodisk magi.
Den animerade anpassningen, som sändes från 8 april till 30 september 1971 på Fuji TV, anförtroddes Mushi Production, ett produktionshus som är nära kopplat till arvet efter Osamu Tezuka. I händerna på den här studion hittar "Jane och Micci" en personlig visuell identitet, samtidigt som de förblir inom periodens tekniska kanoner: förhållandet 4:3, 24 minuter per avsnitt, celluloidfärgningen. Katsumi Handos regi organiserar berättandet över 26 avsnitt, medan Hideki Fuyuki signerar musiken, vilket ger vissa ögonblick en nästan teatral touch. Och så är det arbetet med karaktärerna: Shinya Takahashi och Yoshikazu Yasuhiko definierar de estetiska egenskaperna och överför till skärmen den känsla av elegans som är typisk för shōjo, med tunna linjer och särskild uppmärksamhet på utseende och ställningar.
Inte mindre fascinerande är historien om hans ankomst till Italien. Sänds i lokal-tv i 1983, de 26 avsnitten bibehåller den ursprungliga längden på 24 minuter, men med dubbning och anpassning hanteras först av CRC och sedan av Merak Film. Giovanni Brusatori stod för dubbningen i den första upplagan, och även i denna aspekt kan man känna tidens typiska kompromisser: övergången från ett kulturellt sammanhang till ett annat krävde oundvikliga modifieringar eller förenklingar, vilket ofta skapade diskussioner mellan originalets purister och de som istället uppskattade större tillgång till den lokala allmänheten.
Det är intressant att notera hur "Jane och Micci", trots att den har en dramatisk och musikalisk själ, inte går vilse i alltför sentimentala toner. Snarare uppfattar man en hårfin balans mellan känslomässiga spänningar och stunder av lättsamhet, resultatet av sammanflätningen av Fujikawas, Suzukis hand och bidraget från manusförfattare som Shun'ichi Yukimuro. Denna blandning av kreativitet och professionalism påminner oss om att bakom varje anime finns en mosaik av talanger och influenser, och kanske är det där dess eviga charm ligger: i den mångfald av röster som tillsammans ger "Jane och Micci" en unik nyans bland de många titlarna på sjuttiotalsscenen. Och, som vi vet, för animationsentusiaster är det en del av det roliga att upptäcka dessa nyanser.
